Official:

Tour – Newsletter – RSS

“…årets hittills mest bekväma popalbum, både mjukt och lagom strävt på samma gång. Som ett välansat skägg ungefär.”
Dagens Nyheter (4/5)

“Om säsongens andra svenska supergrupp Tutankamon är en färgexplosion så är Brothers of End desto mer återhållsamma. Mattias Areskog från Consequences och de två Cardigans han slagit sig ihop med kurar ihop sig med stillsamma sånger i jordnära hösttoner. Det går konsekvent i brunt, blekt gult och grönt, med orangea färgklickar i form av de finaste vokalharmonier vi hört den här sidan om Fleet Foxes.”
5/6, Patrik Forshage, Nöjesguiden

“…en helhet som påminner om den svit som täcker Abbey Roads andra sida och om hur ömt dess melodier har förvaltats av trions harmonier, avslappnade som ett sydskandinaviskt Fleet Foxes.”
4/6, Andres Lokko, Svenska Dagbladet

“Brothers of Ends debutalbum för tankarna till den frihet, det inspirationsflöde och det vemod som präglade Beatles-medlemmarnas första soloalbum.”
4/5, Jan Gradvall, Dagens Industri (DI Weekend)

På omslaget står de tre bröderna i en mörk liten skogstjärn, med vatten upp till midjan. Det ser nästan ut som om de håller på att sjunka ner i den svarta dyn. Instrumenten har tagit in vatten och det omgivande mörkret tycks vara på väg att sluka dem. Bakom dem tittar en svan fram ur skogsbrynet. När man sätter på skivan förstärks bilden av tre vise män som gått vilse i de svenska skogarna, på väg mot ett slags uppslukande/upplösande i naturen: En jordig orgel, en ensam banjo. Sedan tassar dom in på led: trummorna, gitarren, körerna – i en skräckblandad skönhet som för tankarna till bilder av John Bauer och Tove Jansson.

“Mount Inside” är uppföljaren till Brothers of Ends debutalbum “The End” från 2009, som hyllades i både svensk och utländsk press för sin lågmälda självklarhet. Recensenterna drog paralleller till Beatles-medlemmarnas tidiga soloalbum, Neil Young, Pink Folyd och talade om “ett skandinaviskt Fleet Foxes”.

På “Mount Inside” har bröderna lämnat dimmorna och börjat klättra. Den nya skivan är både en vandring inne i berget och ger utblickar uppifrån bergskammen. Nedanför breder ett storslaget landskap ut sig. Musiken är sugande, ofta långsam, men alltid med en egen rytm och starka melodier. Det är som om vi hört låtarna många gånger, som att komma hem. Texterna är fyllda av bilder och rör sig kring människans centrala frågor.

“That burning feeling, I know how strong it becomes

But darkness comes for those who stare at the sun”

(Stare at the sun)

När du hör trummorna och orgeln dra igång på första singeln “Stare at the sun” är det som att bli omhändertagen, en varm glädje sprider sig från magtrakten. Allt är enkelt, att svårigheter kan övervinnas, att livet är stort och stigarna många. Men om “Stare at the sun” välkomnar dig och sprider glädje lämnar dig “Replica of love” med en hård oro, en känsla av något som gått riktigt fel, av maktlösheten när någon far illa.

“There’s a million ways to die

But only one way to survive”

(Replica of Love)

Trots detta är hela “Mount inside” en trösterik upplevelse, den varma känslan dröjer sig kvar. Blicken mot det oändliga landskapet, även om halva kroppen är nedsjunken i ett träsk…